En milstolpe värd att nämnas

I förrgår publicerade jag ett stort inlägg om min 30 årsdag. 30 år. Trettio. Viken milstolpe. Är det nu man officiellt är ”vuxen”? Jag har rest till över 20 länder, skaffat en högskoleexamen, körkort, startat företag och har nu villa, sambo och två barn. Ändå så känns det fortfarande som jag är ”liten” ibland… Det kanske är yngsta-syskon-syndromet men det var något som hände den natten jag klev över 30 strecket…

Ni vet när folk ställer den där skämtsamma frågan *varenda* gång du fyller år: -”Jaha, hur känns det nu då när du är ett helt år äldre?”, och så skämtar man tillbaka med något töntigt svar om att det känns helt annorlunda när man egentligen inte känner någon skillnad överhuvudtaget?

Denna gång kändes det faktiskt helt annorlunda för mig. Nästan som att jag inte längre hade någon ursäkt längre för att vara ”ung”. Jag kunde inte gömma mig bakom att jag var liten och ”okunnig” –  inte för att jag någonsin gjorde det, men just vetskapen om att jag var 30 gjorde att jag helt plötsligt kände en enorm plikt mot att vara ännu mer ansvarsfull och stark kring allt i mitt liv. Ta tag i saker och sluta förtränga vissa saker. Våga titta på hur jag egentligen mår och ifrågasätta min roll som mamma, som partner och som privatperson. Tankar som tidigare har varit lätta att förneka på grund av den klassiska småbarns-hetsen som man lever i där man samtidigt försöker få allting att rulla runt och gå ihop.

 

gabriella soutine photography bild

När jag nu har nått den här milstolpen blev det viktigt för mig att förstå vad jag har åstadkommit i mitt liv, vart jag befinner mig men framförallt vart jag är på väg.

Många nya funderingar och känslor har dykt upp den senaste tiden där det ur ett filosofiskt perspektiv, känns lite som att jag har ”vaknat upp”.

Jag har jobbat nästan dygnet runt det senaste året för att kicka igång Soutine Photography och jag har älskat varenda minut av det. Men det har också inneburit att jag har varit dålig på att njuta av mitt familjeliv och ge mina barn den kvalitetstid jag tycker de förtjänar.

 

gabriella soutine photography foto

När jag vann silver i ”Familje”-kategorin i SM i höstas och tidningarna ringde upp mig och ställde alla sedvanliga frågor kunde jag inte komma på något svar på frågan vad jag gör på fritiden.

Fritiden..? Vad är det?

Det gav mig en tankeställare som jag ändå snabbt skyfflade undan för jag var fortfarande besatt av att *lyckas* i mitt jobb. Inte har väl jag tid med något som heter fritid?!

Jag har förträngt alla negativa konsekvenser av att driva eget och istället fokuserat på att se det positiva med det. Vilken ynnest det är att få arbeta hemifrån. Att få ha 5 minuters gångpromenad från jobbet till mina barns förskola. Att få tillåtelse att sitta i pyjamas och lyssna på hög musik medans jag redigerar. Att få vara min egen chef.

Det jag har varit dålig att titta på ordentligt är hur det har påverkat mitt privatliv…

 

gabriella soutine personligt bild foto

En av frågorna i Frågestunds-inlägget var hur jag balanserar mitt företag med mitt privatliv och jag svarade ärligt med att erkänna att det är den svåraste biten med att driva eget. Jag kan även erkänna att något som är ännu svårare är att skapa egentid för en själv – att bara vara. Tänka. Filosofera. Känna. Detta var något jag gjorde *mycket* innan jag blev mamma och företagare, men har kommit på mig nu att jag har blivit duktig på att glömma bort. Det känns nästan som att jag har förlorat en bit av mig själv.

På ett annat sätt kanske det var just det som gjorde att Soutine Photography har slagit igenom med rekordfart. Att jag har satsat hela mitt väsen på att *lyckas*.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag nu känner mig ”medveten” och vill göra allt i min makt för att hitta en bättre balansgång mellan mitt familjeliv, mitt företag och min egentid.

 

gabriella soutine photography familj

För att lyckas med det har jag därför valt att ägna energi åt att vara sårbar. Att sluta anstränga mig för att försöka vara ”duktig” och ”perfekt” i allting jag gör och istället bara stå för att jag ibland inte är så felfri som många kanske tror att jag är. Tvärtom är det mycket jag jobbar med nuförtiden för att försöka bli en ”större” människa och en ”bättre” fotograf – på ett mycket mer genuint sätt.

En av de mest grundläggande elementen jag arbetar med är att släppa min rätt så höga skyddsvägg och därmed försöka kliva ur min egen ”comfort-zone” mycket mer. Det finns dagar som jag ibland har känt mig helt utmattad från att ha ”ansträngt” mig så mycket med att leva upp till en viss bild över hur jag tror människor vill uppfatta mig som –  och någonstans där på vägen har jag förlorat en bit av perspektivet om vad som är absolut viktigast.

Att leva. Njuta. Känna. Skratta. Uppskatta. Det sistnämnda är något jag framförallt tar mig mycket mer tid till nu – att stanna upp mer och vara tacksam över allt jag har. Samt att stanna upp mer och vara tacksam över de möjligheter som finns i framtiden.

 

gabriella soutine photography

En av kommentarerna jag fick på mitt senaste inlägg där jag beskrev hur jag blev uppvaktad på min 30 årsdag, var – ”Du är ju miljonär med allt det där”. Och det stämmer verkligen. Jag känner mig stenrik.

Därför ser jag det nu, mer än någonsin, att det är min största skyldighet att tillåta mig själv att faktiskt njuta av det. Och där inser jag milt att jag nästan har glömt hur man gör…

Jag har blivit dålig på att bara vara i ”nuet”. Att kunna umgås med mina barn och bara njuta av att vara med dem… Istället har jag ägnat alldeles för mycket tid med att fundera över en miljon logiska tankar kring HUR jag bör leva mitt liv – till skillnad från att ”bara leva”.

 

gabriella soutine photography familjebild

Allting har gått så otroligt snabbt de senaste åren och det har legat så mycket fokus på att skapa det ”perfekta familjelivet” samtidigt som jag har försökt skapa det ”perfekta företaget.”

Det känns som att jag har varit alldeles för bra på att leva upp till en viss roll över hur jag bör vara istället för att bara titta inåt och känna efter hur jag VILL vara.

Som entreprenör och framförallt fotograf verkar det vara en ständig stress på att kunna leverera de mest ”annorlunda” bilderna, ha den ”bästa” utrustningen, de ”roligaste” blogg-inläggen eller de mest ”populära” Facebook-inläggen. Sociala medier har en tendens att dra in en i en konkurrenskraftig sfär som jag aldrig har varit intresserad av att ta del av. Trots det har jag känt att jag omedvetet har dragits mig dit i tron om att jag måste upprätthålla en viss standard över hur människor ser en.

Och jag är trött på det.

Jag vill därför ta tillfället i akt och säga till dig som läser detta, vare sig du är en fotograf som inspireras av mig, en potentiell kund som gillar mina bilder eller någon i min familj/umgängeskrets som tror sig veta hur jag mår.

Jag är inte felfri.

Jag kan också vara osäker. Blyg. Förvirrad. Lågt självförtroende. Dåligt Samvete. (Allt med olika faser och nivåer givetvis.) Jag har mina brister precis som vemsomhelst och bara för att jag känner mig trygg i min roll som professionell företagare innebär det inte att jag är harmonisk i allt jag gör.

Än.

Men jag är levande. Medveten. Och framförallt nu redo att ta tag i allt i mitt liv så att det blir till det bättre – för mig och för de som står mig närmast.

Det som gör att jag kanske sticker ut lite är bara att jag är extremt driftig. Men som du märker så har det sina konsekvenser. Däremot vill jag tro på att så länge man har en positiv inställning till allt och är öppen inför att se på sig själv helt ”avskalad” – samt att man tar hänsyn, respekterar och är ärlig mot sig själv och andra –  att man kan komma precis hur långt som helst.

 

gabriella soutine personligt

Människorna på de här bilderna är det bästa som någonsin har hänt mig. Min familj.

De är anledningen till varför jag har blivit så stark i tron om att jag är värdefull. Och de förtjänar mer än vad jag har gett dem… De förtjänar den bästa versionen av mig som ger de ännu större glädje och tacksamhet över att ha mig i sitt liv.

Och det ska de få… För jag är vaken nu.

Och jag vägrar leva en dag till där jag upprepar ett mönster av att inte reflektera över hur betydelsefullt det är att vara en del av ”This thing we call Life…”

Trettio. Hmph… Bring it on! Det är dags att bli genuin.

 

gabriella soutine photography familjefotogabriella soutine personligt fotogabriella soutine personligt bildgabriella soutine photography familjefoto personligt

 

Soutine Photographys tre kärnord är: Unik. Genuin. Personlig. Detta inlägg var det sista av 3 där jag har valt att visa en mycket mer *personlig* och mer *genuin*  sida av mig. (Du kan läsa de andra två här och här.)

Tanken bakom detta inlägg är att jag vill att du som läsare, följare, gammal kund, framtida kund, inspiratör eller vad/vem du än är – ska känna dig ett snäpp närmre mig som person. För det är trots allt det allting handlar om här i livet. Möten mellan människor. Hur vi relaterar oss till varann. Hur vi anknyter oss till varann. Hur vi lär oss tycka om / inte tycka om varann. Och hur vi kan förmedla det vi gillar till de vi gillar.

Det är därför jag har valt att bli fotograf. För att ge dig ovärderliga bilder på de människor som står dig närmast. För kanske är det så att du också har fastnat lite i ”livsmönstret” och inte stannar upp så ofta som du kanske borde för att bara *njuta* av allt det fantastiska du har?! Därför kan bilder vara så extremt betydelsefulla påminnelser som får dig att känna dig översköljd av tacksamhet och kärlek över de som du älskar mest.

Jag är så enormt tacksam för min goda fina vän Therese Sjunnesson som har fångat dessa underbara bilder på min familj. Tack snälla snälla du vännen!

Gillade du inlägget? Dela gärna på Facebook, kommentera gärna nedan eller tagga några av dina vänner som kanske också skulle vilja läsa det.

Kanske kan jag få någon i din umgängeskrets att få sig en tankeställare, om än för en stund, i att stanna upp i en minut och vara tacksam över det man har.

Eller kanske kan jag till och med inspirera någon till att fundera på om att vilja bryta ett mönster till att leva ett fylligare liv…

Man lever trots allt bara en gång. : )

 

gabriella soutine photography familjebildfoto

  • Fru Thorsell - 13 februari, 2015 - 21:26

    Jag är än så länge en hobbyfotograf me drömmar och små barn och har nyligen hittat dig och dina underbara bilder. Av alla fotografers hemsidor jag surfat runt på senaste veckorna har jag verkligen fastnat hos dig och dina bilder. Att du dessutom skriver så bra, släpper in oss i ditt liv och ger i alla fall mig en hel del att reflektera över kan jag bara tacka för! Samvetet och hur man ska räcka till för alla andra och sig själv känns som en omöjlig ekvation ganska ofta..ReplyCancel

    • Soutine Photography - 17 februari, 2015 - 21:15

      Fru Thorsell – tack snälla du för din underbara värmande kommentar! Det glädjer mig att höra att du får dig en tankeställare av mina ord kring ditt eget liv och att du får mycket att reflektera över. Jag tror det är väldigt viktigt att stanna upp ibland och bara bearbeta alla tankar man går igenom och känner efter om man är på rätt bana i livet. Jag tror inte det är en omöjlig gåta att lösa. 😉 Första steget har du redan gjort och det är att bli medveten om det. Små steg framåt så kommer du se till att hitta en balans som passar fint för dig och de du omringar dig med. Önskar dig stort lycka till och tack igen för din fina kommentar!ReplyCancel

  • Paula - 13 februari, 2015 - 23:36

    Jag kan verkligen känna din glädje, frustration, sorg, längtan efter att vara på andra sidan. Nu. Nu när du har fått alla dessa insikter så vill du vara på andra sidan, dvs där förändringen redan är gjord och där du är i total harmoni och i balans med allting. Är det så du känner?

    Så känner i alla fall jag när jag får en stor insikt. Jag har liksom inte tid med den där transportsträckan, dvs den som innebär att att faktiskt göra de förändringar som behövs. Det tar tid att kämpa med nya beteenden och inte låta sig falla in i gamla spår så fort man inte passar sig. Man håller på som en jojo, fram och tillbaka, nytt kämpar mot gammalt.

    Men, jag har alltid upplevt att det är själva transportsträckan som är häftigast. Det är då man lär sig som mest om sig själv. Det är transportsträckan som stimulerar en, som ger en kickar i form av fler insikter, som känns otrolig svår men samtidigt så levande och adrenalinrik.

    Jag önskar dig all lycka med din resa! Du har en häftig sådan framför dig. Hoppas vi får läsa om fler av dina milstolpar framöver!

    <3ReplyCancel

    • Soutine Photography - 17 februari, 2015 - 21:20

      Paula – tack! Vilken kommentar – vilket bemötande. I love it. 🙂
      Du har helt rätt när du undrar om huruvida jag känner att jag vill vara på andra sidan av förändringen. Men du har ännu mer rätt i att anse att själva transportsträckan är vad som är häftigaste. Precis så känner jag nu. Visst, det må vara dagar av sorg, frustration, längtan men genom allt detta är det en genomgående känsla av att vara lycklig över det faktum att jag just går igenom detta! För det är viktigt. Det är på riktigt. Och det är mot något bättre och finare. Det känns som om jag får nya insikter varje dag och jag lär mig något nytt nästan hela tiden. Jag verkligen känner hur jag växer som människan och bara den känslan i sig är värt allt.

      Stort tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina egna tankar. Önskar dig lycka till med allt också och hoppas att vi hörs snart igen!ReplyCancel

  • […] i rätt ordning, där jag framförallt är noga med att skapa tid för min familj samt för min personliga utveckling. Något som jag tror i längden kommer gynna min verksamhet mycket då jag börjar få grepp om hur […]ReplyCancel

Din e-post adress kommer inte att visas. Nödvändiga fält är markerade *

*

*