En dröm går i uppfyllelse

Jag fyllde 30 för snart tre veckor sedan. Det var på en Lördag. Klockan 08.00 på morgonen rusar min 4-åriga dotter in i sovrummet och viskar ”Mamma, du måste komma ner nu… Kom nu mamma!”. Fortfarande halvsovandes ger jag henne en kram samtidigt som jag tänker att det ändå är jag som borde få ligga kvar i sängen just denna dag och kanske bli uppvaktad. Jag menar – det är ju trots allt min 30 årsdag?! ; )

”Mamma, kom nuuu! Mamma… kom!”, fortsatte hon medans jag drog täcket över huvudet och bara ville sova en halvtimme till. ”Mamma…KOM! Mammaaaa…. Det ÄR någon där nere…!”.

Genast skuttade jag upp ur sängen och slängde på mig mina mjukisbrallor innan jag staplade mig ner till nedervåningen med dottern i högsta hugg. Under de 6 sekunder det tog mig att komma ner, tänkte jag att min sambo kanske hade dukat upp ett fint frukostbord som överraskning –  men när jag såg ner på matsalsbordet såg det helt vanligt och tomt ut.

Det var inte förrän jag tittade upp, förbi bordet in mot hallen, som jag ser hela min familj & släkt stå under kristallkronan och börjar brista ut i sång. Påklädda i finkläder, med champagneglas i handen och  bagage precis bredvid sig hade de kommit från England, Belgien, Stockholm och Kristianstad för att uppvakta mig på min födelsedag. Klockan 08.00 på morgonen. : )

Det roliga med detta var att jag verkligen inte alls var beredd på det. Visst hade jag anat att det kanske skulle komma någon på kvällen och säga hej, men att bli firad av så många så tidigt på morgonen och bli informerad om att en heldag av aktiviteter står framför oss gjorde att jag kände mig så otroligt glad, tacksam och exalterad.

Snabbt dukades det upp ett hav av wienerbröd, kanelbullar, bröd, kaffe och givetvis – mer champagne! Sen var det dags att slänga in sig i bilen (utan att ens få byta om) och ta sig till första aktiviteten som bestod av en hel förmiddag av bollspel i en stor gymnastiksal inne i stan. (De som känner mig vet att jag har en enorm svaghet för bollsporter.)

Det var knappt att vi hade kommit fram som jag minns att jag tänkte tanken att om ändå mina bästa vänner hade varit här… när de tre minuter senare dök upp i hallen och började slänga på sig sina gympadojor med stora leenden. Strax därefter ramlade det in fler och fler människor – alla i min närmsta umgängeskrets som hade tagit sig dit från när och fjärran.

Jag blev så förbluffad över all denna uppståndelse att det faktiskt kändes som att jag drömde. Att se min egen mamma och pappa (som har varit skilda i över 25 år) stå och spela pingis tillsammans eller att se min coola nykära brorsa springandes efter en boll med sin nya flickvän. Att se mina närmsta vänner spela basket med min syster från Bryssel och att se alla barn och kusiner som byggde upp roliga hinderbanor.

Allt kändes så konstigt. Surrealistiskt nästan. Och där stod jag mitt i alltihop, med en basketboll som jag aldrig ville släppa, tacksam och förundrad över alla känslor som gick igenom min kropp. Häpen över var jag befann mig just då med så många fina människor omkring mig, och nostalgisk över att jag för första gången på över 15 år befann mig nära en basketkorg som betydde så otroligt mycket för mig under min barndom. Inte korgen i sig utan känslan den förmedlade.

När jag var yngre spenderade jag många år utomlands där jag bl.a bodde i USA och Costa Rica. Det enda ”kravet” ; ) jag hade när vi letade hus var att det skulle finnas en basketkorg i närheten. Det var för mig som min egen lilla fristad. En plats jag gick till varje dag efter skolan och stod i timmar helt själv och  bara lekte med en boll. Där tankarna fick gro och min sinnesstämning fick ro. Eftersom jag flyttade så mycket när jag var liten blev det som att jag omedvetet valde ”bollen” som min bästa vän – för jag visste att jag så småningom behövde bryta kontakten med mina vanliga vänner eftersom det alltid var ett nytt ställe vi behövde flytta till. Bollen blev därför min trygghet, för jag visste att vart jag än i världen var, så kunde jag känna mig hemma – bara jag hade en boll.

billiobaj

Efter lunch var det dags att åka vidare till nästa aktivitet som givetvis var… att spela biljard. Den sport som jag älskar nästan lika mycket som jag älskar basket. Vi åkte därför in till Malmös bästa biljardhall där det – hör och häpna : ) – dök upp ännu fler vänner. Vid det här laget kände jag att jag knappt kunde prata med någon för jag var så upptagen med att försöka samla alla tankar och känslor och förstå vad det var som jag höll på att uppleva.

När eftermiddagen började dra mot sitt slut började alla dra sig tillbaka för att förbereda sig inför kvällen. Väl hemma var det snabbt in i duschen för att sedan gå in till sovrummet, stänga dörren och bara andas lugnt för att försöka suga i mig så mycket av ”nuet” som det bara gick. En timme av vila där jag försökte stänga av alla miljoner tankar som dök upp i mitt huvud och istället försökte koncentrera mig på att bara känna glädje i stunden över vilken betydelsefull dag det var för mig.

Strax därefter var det dags att gå ner igen och bli mött av samma gäng människor jag hade tillbringat dagen med, PLUS fler vänner och hela min sambos familj som nu stod i köket och började duka upp all mat inför kvällen.

Jag minns hur jag stod där med ett champagneglas i ena handen och ett stor blombukett i den andra och bara tittade på alla dessa människor som sprang runt och styrde upp allt inför en helkväll av fest. Återigen översköljdes jag av många blandade känslor där jag samtidigt som jag kände mig enormt tacksam, tyckte det var jobbigt att bara stå, titta på och ”ta emot”. Jag som i grund och botten är en person som mycket hellre föredrar att ge än att få, kände mig väldigt ovan med att vara mottagare för så mycket fint.

billbigo
Min största önskan går i uppfyllelse

Den absolut största höjdpunkten av dagen kom dock senare på kvällen… när jag redan kände ett överflöd av glädje kring allt som hade hänt under dagen. Att efter all mat och prat, bli kallad till matsalen där alla hade samlat sig, där jag fick berättat för mig att det var dags för presentöppning. Hade jag inte fått den största och bästa presenten redan, tänkte jag. Att bara få ha en heldag med min familj och vänner där alla bara umgås och har roligt.

Min kära mor ställde sig upp och höll i ett fint tal där hon delade den traditionella berättelsen om hur jag föddes. Sedan var det min fina pappas tur att säga ett par ord som betydde enormt mycket för mig och innan jag visste ordet av det kom min dotter Bianca farandes med ett stort kuvert i sin famn som hon försiktigt la i mina händer.

Jag hade en aning om vad kuvertet innehöll men jag har i månader förträngt tanken av att min största önskan kanske, kanske skulle kunna gå i uppfyllelse på min 30-årsdag…

 

200_001
Photo: Meg Bitton (Image used with permission from the photographer)

 

När jag öppnade kuvertet och såg vad som stod så brast det bara för mig. Alla känslor som jag hade försökt hålla i schack under hela dagen och all den glädje över det fantastiska äventyret jag hade framför mig gjorde att det blev omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Det var väldigt länge sedan jag kände så mycket, så stort, på en och samma gång. Och det lämnade mig med en enorm tacksamhet över att få privilegiet att uppleva en sådan speciell stund i mitt liv.

 

1450232_10151569058687395_244432418_n

Photo: Meg Bitton (Image used with permission from the photographer)

 

Presenten i fråga var en resa till New York där jag kommer få gå en 3 dagars workshop med en av de bästa barnfotograferna i världen. Hennes namn är Meg Bitton och hon utmärker sig som fotograf genom att fånga barn på det mest magiska och genuina sätt som finns. Hela workshopen handlar om att bryta ner ens egna väggar för att titta in i sitt djupaste inre och känna igen ens rädslor för att arbeta mot att få en högre grad av förtroende i sitt sätt att fotografera.

 

10934099_10152282613822395_1981952208594736317_o

Photo: Meg Bitton (Image used with permission from the photographer)

 

En workshop som inte kunde ha kommit i en bättre tidpunkt i mitt liv eftersom jag själv känner att jag håller på och går igenom en stor förändring just nu.

Bara tanken av att veta att jag senare i höst kommer sitta på ett flygplan helt själv till den stad jag bodde i för exakt 10 år sedan – där jag kämpade för att uppfylla min dåvarande högsta dröm om att bli dansare – till att nu få komma tillbaka och uppfylla min nya, ännu större dröm – känns bara helt overkligt. Att få utveckla mitt fotograferande och ta det till nästa nivå för att kunna bli en helt grym fotograf som kanske lär sig bemästra förmågan att se utöver det vanliga, och kunna förmedla det på ett sätt som verkligen berör människor.

Jag finner inga fler ord att uttrycka min tacksamhet över denna dag som jag kommer minnas i resten av mitt liv. Den företräder en stor vändpunkt i mig på många sätt.

Stort tack till alla som var med och bidrog till att göra denna dag så speciell. Och tack framförallt till min fina sambo.

Mer om min livsresa kan du läsa nu på fredag då jag publicerar nästa personliga blogginlägg. Milstolpen om att fylla 30…

 

10687249_10152274306067395_6321601012891685710_o

Photo: Meg Bitton (Image used with permission from the photographer)

  • Mathilda Månsson - 11 februari, 2015 - 20:39

    WOW! Vilken dag! Och vilken present! <3ReplyCancel

  • Malin Lundgren - 11 februari, 2015 - 21:12

    Åh vilken lycka! Det är min stora idol <3ReplyCancel

  • Malin Andersson - 11 februari, 2015 - 22:03

    Vilken härlig 30-årsdag!! och vilken underbar present!ReplyCancel

  • Christell Eberstein - 12 februari, 2015 - 04:19

    Wow ❤️❤️ReplyCancel

  • Juliana Wiklund - 12 februari, 2015 - 09:03

    Oh, Grattis Gabriella! Vilken fin dag, vilken magisk upplevelse! You deserve it!!! <3ReplyCancel

  • Linda Rehlin - 12 februari, 2015 - 09:08

    MEN WOW! Jag blir alldeles tårögd!ReplyCancel

  • Matilda - 12 februari, 2015 - 13:45

    Wow! Gud vad häftigt! Vilken underbar födelsedagspresent 🙂ReplyCancel

Din e-post adress kommer inte att visas. Nödvändiga fält är markerade *

*

*